torsdag 23 juli 2015

Vad krävs för framgångsrik seglarklubb?

Detta är mina personliga reflektioner över sju år som medlem i Hjuviks Båtklubb och funderingar på vad som krävs för en juniorklubb ska bli framgångsrik.


Varför är HjBK inte Sveriges bästa optimistklubb?

Idag slutar ett mästerskap för optimistjolle och ett annat börjar. EM avslutas i walesiska Pwllheli (hur man nu uttalar det), och NM börjar i finska Kirkkonummi. Och om några veckor är det VM i polska Dziwnów. Vet du hur många seglare Hjuviks Båtklubb (HjBK) skickar till dessa tävlingar?

En. Just det. Hjuviks Båtklubb skickar bara en seglare. Samma båtklubb som jag stolt hävdar är Europas största E-jolleklubb och bästa. Men HjBK är definitivt inte Europas, Sveriges eller ens Göteborgs största optimisjolleklubb, och absolut inte bäst. En klubb med stolta anor och många framgångsrika optimistseglare genom åren. Vad har hänt?

Mitt perspektiv

Jag kom i kontakt med Hjuviks Båtklubb för sju år sedan. Det var höst. Min äldste son Arvid var hade precis börjat första klass. En dag satt en lapp i skolan. En inbjudan till informationsträff om Hjuviks Båtklubbs sjövett- och kappseglingsskola.

Jag kunder inte segla, men har ända sedan barnsben drömt att lära mig (vilket jag sen har gjort – hjälpligt). Jag ser segling som lika självklart att lära sig som cykling, simning, skridsko och skidor. Så Arvid och jag gick till informationsträffen.

Det var Sten Bergkvist som höll mötet. Då kände jag inte till hans kompetens och meriter. Men det han sa lät bra. Inte minst det där med att barnen kan ha segling som sin idrott – ungefär som fotboll.

Så kom det sig att Arvid började kappseglingsskola den hösten, och jag och resten av familjen blev medlemmar i Hjuviks Båtklubb.

Under hösten och vintern fick Arvid och de andra barnen lära sig sjövett varvat med simning i badhuset i Sörred (Torslanda). Till våren, när det var tillräckligt varmt i vattnet, så hoppade barnen i optimistjollar. Efter sommarens ordinarie seglarskola fick de sällskap av en handfull till.

Därför är HjBK inte bäst

Jag tror de var närmare tjugo barn som fortsatte att segla den där hösten. Arvids andra höst som seglare. Idag är det bara fem som fortfarande är aktiva.

Där har vi i en del av förklaringen till vad som har hänt. Tre av fyra har slutat. Det gör ont att få en bom i huvudet. Andra aktiviteter lockar mer. Föräldrar vill inte engagera sig. Orsakerna är många, och inte unika för HjBK.

Det andra som hände var att det inte blev någon mer kappseglarskola. Bara ordinarie. Och av alla barn som lärde sig segla varje sommar var det färre än var tjugonde som fortsatte.

Med andra ord var vi för fyra, fem, sex år sedan dåliga på att rekrytera och behålla nya seglare. Det syns idag. Av cirka hundra som seglade årets rikskval, var bara fem från Hjuvik.

Vems fel?

När det efter år av framgång går sämre för en idrottsklubb, i vilken idrott som helst, så vill de aktiva barnens föräldrar hitta en bekväm förklaring och enkel lösning.

Den bekvämaste förklaringen är fel och brister hos tränaren; och den enklaste lösningen är att hen slutar. Ungefär så skedde i vår klubb.

Men var det egentligen den tidigare tränarens fel?

Han la hela sin själ i och stor del av sin fritid på att träna barnen, hitta och boka assisterande tränare och coacher till tävlingar, arrangera påskläger, fixa Marstrandsläger under vår och höst och dagläger under sommaren och säkert tusen andra saker.

På toppen av allt detta har han egna barn som alla är framgångsrika seglare. Var och en av dem krävde säkert minst lika mycket tid av sin pappa som Arvid av mig.

Så var det den tidigare tränarens fel att HjBK under några år inte arbetade tillräckligt aktivt med att rekrytera och behålla seglare?

Nej! Felet är alla vi andras. Vi som bara stod på bryggan och tyckte det var bekvämt och bra att tränaren fixade allt.

Ny ordning

Sedan par år tillbaka har HjBK en ny ordning.

Vi hyr in en professionell tränare. Professionell i ordets egentlig betydelse. Tomas Kjellstrand har det som sitt jobb. Till sin hjälp har han assisterande tränare, som inte allt för länge sedan själva seglade i klubben.

Tomas och hans assisterande tränare fokuserar bara på träningen. Det administrativa runt omkring tar föräldrar hand om.

Mattias Mårdbrink och Magnus Erenstedt gör ett fantastiskt bra och viktigt arbete med att planera all träning och hitta och bok tränare och coacher. Mattias ansvarar också för sommarseglarskola och nyrekryteringen därifrån.

Var och en av de fyra träningsgrupperna – grön, blå och röd optimist samt E-jolle – har en förälder som lagledare. Lagledarna sköter all markservice; från att fixa varm choklad efter träningen en kall höstkväll till att utbilda nya föräldrar.

Andra föräldrar ansvara för lägerverksamheten, båtar, trailers, med mera.

Den stora skillnaden mellan för sju år sedan och idag är att många fler delar på bördan som den tidigare tränaren bar på själv. Det gör det möjligt att fokusera på lite mer än bara träning. Framför allt har rekryteringen och omhändertagandet av barn och föräldrar blivit bättre.

Mina funderingar

Jag har funderat en del under sommaren på vad som gör en seglarklubb framgångsrik. En juniorklubb som HjBK. Inte en elitklubb som GKSS.

En juniorklubbs framgång kan inte mätas i enskilda seglares framgångar, utan i hur många som har framgångar.

Eftersom alla seglare inte är skapta lika – några är sämre, några är bättre, de allra flesta någonstans däremellan – så finns ingen annan långsiktig hållbar strategi för en juniorklubb än att ge så många som möjligt chans att segla och utvecklas som kappseglare. En bred bas ger en bra spets, som det heter på idrottssvenska.

Naturligtvis är det frestande att fokusera lite extra på en eller par seglare som visar sig mycket lovande. Och självklart ska de ha hjälp att fortsätta att utvecklas. Men det kan inte vara en strategi, för när de slutar eller går vidare till annan båt och klubb, så måste deras första klubb börja om från början. Bredd måste vara förstaprioritet. Spets andraprioritet.

Men en satsning på bredd kräver mycket tid och energi. Tid och energi som ingen enskild har, hur hängiven hen än är. Stor hängivenhet kan räcka till att skapa en spets. Men räcker inte på långa vägar till att skapa en bredd. Därför kräver breddsatsning många föräldrars engagemang.

Lätt sagt, svårt gjort

Men det är en sak att säga att alla föräldrar måste engagera sig. En annan att få dem att göra det. Det blir lätt att några få föräldrar drar ett stort och tungt lass. Några fler hjälper till då och då. Men de allra flesta gör inte mycket.

Den situationen är inte mycket bättre än med bara en engagerad föräldratränare. Den kan till och med vara sämre. Det blir lätt en polsk riksdag, och satsning vare sig på bas eller spets.

Jag tror de flesta som bidrar lite eller inte alls inte gör det för att de inte kan eller vill engagera sig, utan av andra skäl.

  • De förstår inte att deras bidrag behövs.
  • De förstår att deras bidrag behövs, men vet inte var de ska börja.
  • De vet hur de kan bidra men känner sig inte välkomna.
  • De är välkomna men vågar inte av rädsla för att det slutar med de får dra det tunga lasset – något de inte kan eller vill.

Det som saknas är en organisation som är större än de aktiva föräldrarna. Det behövs roller med tydligt ansvar och exekutiva befogenheter. Det behövs dokumenterade processer för hur saker och ting ska skötas – allt från sommarläger till överlämning till efterföljare.

Jag är övertygad om att detta är nödvändigt för att en klubb ska vara framgångsrik år efter år. Så länge dessa saker inte är på plats, kommer klubbens formkurva i bästa fall att vara ryckig. Fyra, fem, sex dåliga år när en spets byggs upp från grunden, följt av några år när få plockar hem vinster, följt återigen av fyra, fem, sex dåliga år när allt görs om, och så vidare.

Kontroversiell åsikt

Vägen till framgång för en juniorklubb är alltså, enligt min mening, breddsatsning med stort föräldraengagemang. Inget revolutionerande i det. Jag tror alla skriver under på det. Svårigheten är att få det hända på riktigt.

Men det finns en roll som jag tror juniorklubbar inte ska bemanna med föräldrar: tränare. Jag inser att det är en kontroversiellt åsikt som inte alla håller med om.

Föräldrar som själva har eller har haft en seglarkarriär kan bevisligen segling, och har mycket kunskap och erfarenhet att ösa ur. Många tycker (säkert med fog) att de är bäst på att lära sina egna barn att segla. Det argumenterar jag inte emot. Och när de ändå gör det så kan de passa på att lära andra jämnåriga barn också. Det låter ju mycket förnuftigt. Både effektiv användning av förälderns tid och engagemang och billigt för klubben. Win/win.

Jag håller med. Win/win – på kort sikt. Men sen då? När föräldratränarens barn blir bättre och bättre och kvalificerar sig till mästerskap? För det är ju ovedersägligen så att barn till föräldrar som själva har haft en framgångsrik seglarkarriär också blir framgångsrika. Ska föräldern då avstå från att hjälpa sitt barn att nå så långt som möjligt för att istället ta hand om den breda basen? Nej! Han eller hon ska naturligtvis hjälpa sitt barn. Men vem ska då ta hand om övriga?

Det är här som jag tror förespråkare för föräldratränare tänker fel. De tror att föräldratränarna klarar att fokusera både på spetsen och bredden. Jag vet att de gör sitt allra bästa för att räcka till. Men jag hävdar att det inte fungerar så bra i praktiken, och att det därför är att föredra tränare som helt enkelt är inhyrda.

Slutsats

En juniorklubbs framgång mäts i antal seglare som får chans att komma till NM, EM och VM. Det finns ingen annan långsiktig hållbar strategi för en klubb med sådana ambitioner än att ge så många som möjligt chans att segla och utvecklas som kappseglare. En bred bas ger en bra spets. Men att bygga en bred bas kräver mycket föräldraengagemang, och det får man bara om det finns tydliga roller och processer som överlever föräldrageneration efter föräldrageneration. Föräldrar kan ha, ska ha, alla roller – förutom tränarnas.

HjBK:s framtid

Med tre söner har jag minst sju år till i Hjuvkiks båtklubb. Jag ser med tillförsikt fram emot de åren, och tror att vår nya breddsatsning, som inte bara är läpparnas bekännelse utan reell, kommer att ge resultat – om fyra, fem, sex år.

Fyra, fem, sex år?! Det är en ruskig lång tid. Ja, men det tar ju såpass lång tid innan det bland dem som börjar segla i år, eller började i fjol eller i förrfjol, växer fram seglare som kvalificerar sig till de internationella mästerskapen.

I väntan på det kommer det vara lite tunnare med hjuvikare i Svenska Optimistjolleförbundets representationslag. Men helt tomt kommer det inte vara. I år finns Hugo Mårdbrink med i NM-laget 2015. Och nästa år finns förhoppningsvis några andra där.

Skicka en kommentar